• Louise Palmstierna

Farmor och de franska tanterna

Uppdaterat: 26 dec. 2021


Det var i stora huset på gården där jag är uppvuxen jag tror att mitt intresse för möten väcktes, Jag minns när jag var 8år gammal och stod iklädd farmors förkläde på en pall vid diskbänken. Så försiktigt jag kunde diskade jag de vackra gamla glasen efter lunchen farmor haft för ”Franska-tanterna”. 8 damer som träffades varannan vecka hos varandra, åt lunch och pratade franska. Allt för att underhålla språket eller var det egentligen en förevändning för att få ses? För att umgås och dela med sig av livets glädjeämnen och utmaningar.


Jag fick ofta hjälpa till att ställa i ordning för farmors och farfars alla tillställningar där dörren alltid stod öppen och bordet var stort nog för vem som än hade eller tog sig vägen förbi. Blandningen kring bordet var ofta brokig med människor i olika åldrar och med sina olika historier.

Särskilt farmor visste hur viktigt det är att möta en blick, ställa en fråga och lyssna till svaret. Såväl det som sas men kanske än mer till det som fanns mellan raderna.


Jag är tacksam för allt mina farföräldrar lärde mig om vad mötet mellan människor betyder och att vi alla behöver bli lyssnade på för att känna att vi finns till. De lärde mig att även en tisdag går att fira på även om det ligger fiskpinnar och inte hummer på tallriken. Den som var gammal och ömtålig men till för att användas som farmor sa.


Jag hade velat vara en av hennes franska tanter och få höra deras berättelser, Ställa nyfikna frågor och säkert få några tillbaka. Av någon med plirig varm blick bakom glasögon. En blick som aldrig vek av.



5 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Om bord