Att bära en namnbricka på ett större möte tycker jag är en bra idé
Det är trevligt att kunna tilltala någon med förnamn om man har fattat mod att prata med en främmande som mormor sa
Det är ju inte alla eller rent av ganska få, som hittar det modet och kanske är svensken extra blyg eller kulturellt otränad i att ta kontakt.
Om man trots allt har samlat mod och vlll bejaka nyfikenheten att börja prata med en främmande, kan man vilja använda dennes förnamn i tilltalet.
Första steget är att få fatt i det genom en titt på den, ganska ofta ambitiösa namnbrickan noggrant formgiven med företagets och konferensen logotyp väl synlig.
Värre är det med namnet…
Typsnittets storlek såg säkert bra ut på skärmen men i tryck är det svårt, ibland omöjligt att läsa trots artigt kisande som är så vanligt på väluppfostrade möten.
Ofta räcker inte kisandet då placeringen och säkerhetsnålen, den som förstör blusar och gör att brickan tippar framåt, försvårar sikten. Det känns heller inte helt bekvämt att närma sig någons bröst och samtidigt vara diskret som man ju vill vara för att kunna få till timingen. Den i att närma sig - uppfatta namnet - ta kontakt - sträcka fram handen och hälsa med ett lagom avslappnat tilltal.
I ligan namnbrickor, det finns ju flera, spelar den med långt färgglatt band, i en klass för sig. Ett redigt band som nog tål att hänga em rejäl nyckelknippa i och kunna användas efter konferensen. Men som har försetts med ett litet plastlås bakom nacken för att undvika möjligheten till strypning och därigenom inte duger att bära något så mycket tyngre än en namnbricka i.
Där i höjd med naveln kan brickan fladdra fritt. Ständigt vänd åt ett annat håll och oåtkomlig för den modige kontaktsökaren.
Namnbrickan är en god idé men kanske gäller det som Einstein sa också när det gäller kontakt med främmande
Att det enkla är det svåra eller aningen utmanade
Samla mod, sök ögonkontakt och med nyfikenhet och stora öron, närma dig och säg,
- ”Hej! Vem är du?”
Comments