#6/15 Jag letar efter ord

De som rymmer all tacksamhet, kärlek och beundran jag har

till en så viktig själ och lärare på vägen.

Jag kallar honom den ofrivillige artisten, Andreas Aleman

Vi är många som genom åren har lockat, pockat, hoppats, tjatat, tyckt och lagt oss i. T.o.m haft hemliga möten om hur han skulle lockas ut på scenen

Så att hela världen skulle få uppleva det där som händer när han öppnar munnen

Då när tiden stannar. När kanalen upp till änglarna öppnas och det blir ljust. Tonen som träffar själens innersta rum och är omöjlig att värja sig ifrån.

Ofrivillig är han för att han aldrig har varit intresserad av att stå längst fram i mitten

Mer än på de fyra egna plattorna

Jag har fått finnas nära den bästa vi har som så många sagt

Lyckligt livrädd har jag fått lägga min ton nära hans

Och väntat

På en inbjudan jag innerst inne har vetat aldrig skulle komma

Den att få hjälp att växa

Inte av illvilja. Tvärtom har han alltid hejat. Alltid..

Och gångerna är många när han kärleksfullt velat få mig att lyfta blicken och vidga cirkeln

Men hur skulle det vara möjligt?

Att lämna den bästa och flyga själv

Jag tänker att det lätt händer

Att en dröm

Fastnar i kraftfältet hos sin förebild

Det gjorde min

(#6/15 om vägen till skivan)